...om en underbar herre jag träffade i ett lunchrum idag. Medan min mat värmdes i micron berättade han om sitt liv. Han hade precis blivit inlagd på lasarettet efter veckor av supande, där han både hunnit med att förlovat sig med och bryta upp från en schizofren, 24 år yngre kvinna. Han berättade även om sina tre hus som han har dåligt samvete över för att de bara står och förfaller.
En liten stund senare kommer han fram och frågar om han får bjuda på en liten lunchkonsert, självklart, svarar jag. Han bjuder på en blandning av Bachs kantate #147 och Procol Harums "whiter shade of pale", på orgel.
Jag önskar att fler människor kunde vara lite mer som honom, för de gör mig så glad.
Ha en fin kväll/ A